tiden läker alla sår, men smärtan den består

idag åker mjukis tillbaka till östersund för att jobba, få se hur länge han blir borta den här gången. Jag hoppas dock att det bara blir två veckor tills man ser honom igen. Jag tror Casper kommer sakna honom mest eftersom han hafft fullt sjå att hålla koll på pappa de senaste dagarna.

Annars så händer det inte så mycket, sitter på jobbet nu och sen blir det ju som sakt att mjukis åker så då är jag hemma själv med barnen. Först hade jag tänkt följa med på leos med barnen och sedan äta på max då vi ska gratta jossan, men eftersom klockan skulle bli mycket innan man var hemma så valde jag att åka hem och skippa allt sådant så att det ska vara lätt för barnen att somna plus att komma upp dagen efter då det är dagis.

Har fortfarande inte kommit på vad jag ska göra med livet och som sagt kommer jag nog alltid slitas med det. Jag ska bara se till att inte komma till den dära väggen eller i mitt fall brukar jag prata om gega eller svart hål.

Har insett att jag saknar en vis person som jag en gång i tiden hade en väldigt bra kontakt med, vi brukade diskutera mycket, men på de senaste åren har vi knappt pratat med varandra. Jag kanske var dum, men han var inte riktigt snäll heller och vi är fortfarande kompisar bara inte lika mycket. saknar det rätt mycket då vi kunde prata om det mesta och jag såg honom som en bästa vän. Men jag får nog leva med att det är så här och att vi aldrig kommer att bli riktiga kompisar igen. Tror att jag saknar honom mest för alla minnen som kommer, känner en som har börjat gå skola på grans och det var ju där vi blev kompisar :) Mitt första kliv ut från skiten...gick inte så bra då jag kanske inte var den mest socialaste tjejen. Men han fick mig att tro på vänskap som jag aldrig trott på tidigare. Vet inte om det gick så bra för mig dock att skaffa vänner och ser väl fortfarande sånt som ett hinder, litar inte på folk, människan är ett fasanfullt elakt djur och kommer alltid förbli det, men jag får lära mig att leva med det.

I alla fall så saknar jag honom och jag vet inte om han saknar mig men jag kan ju alltid hoppas på det. Jag har kanske fullt upp med familjen och djuren men jag vill försöka ta tid för mina vänner också. Som sagt just nu känner jag mig ensam och jag känner att sakta men säkert håller jag på att bli den dära bittra tjejen som inte litade på någon, den som inte skulle bli äldre än 25 år...ja nag vet jag lever än och kommer nog förbli levande fram till åldern eller nått annat tar mig från denna värld, nu har jag en familj att leva för, ett stå att hålla fast vid, men det betyder inte att jag inte mår dåligt då mörkret kryper in på en och regnet sipprar utanför...ännu värre att snön börjar falla och kylan tränger sig in i min frusna kropp. Jag vill inte känna så som jag gör nu, jag vill vara den där som trivs med livet och vet vad jag vill, jag vill vara den som folk tycker om.....just nu är allt tomt....tror snart att ingen tycker om mig, vet inte vad jag gör för fel men något är det...

...folk som tror på gud påstår att när det går illa för en så straffas man.....undra vad jag gjort för att få ett sånt här liv? Vad har jag gjort för fel i mitt liv? Jag försöker anpassa mig till världen, göra det bästa utav det men för vilken orsak måste jag göra det? Ska det inte igentligen infalla sig rätt naturligt hoss människan att umgås och prata med varandra, människan är ju dock ett flockdjur? Jag känner mig så missanpassad i denna värld....undra om jag är ensam?

Jg vet att jag har folk som älskar mig och tycker om att vara med mig, jag vet att min man säger att han älskar mig för att jag inte är som alla andra, men jag vill vara som alla andra, men kan inte...vet inte om det är sån bra egenskap...här kämpar jag på att försöka bli som alla andra och då kommer han in och säger att han älskar mig för den jag är...men vem är jag igentligen? Är jag den här som alltid ska känna mig utanför, den som alltid ska vara så dum, tro att man kan grejer men man kan ingenting....det är helt otroligt att man kan stiga upp på morgonen och ta på sig kläder och fortsätta leva som att ingenting har hänt, livet går vidare, man är en i mängden, fast man känner sig så utanför så är man en i mängden.

nä nu ska jag sluta skriva sånt trams...fortsätta att försöka hålla sig vaken och försöka hitta lite posetiva tankar....jag får tänka på barnen och att det förhoppningsvis bara är två veckor som mjukis är borta. Jag får tänka på att jag inte är ensam med mina problem, det finns sånna som har det värre och att mina bekymmer är små....

nu går jag åt mörkare tider

det märks på mitt humör att årstiden inte riktigt går mot min tid. Jag är deprimerad och bara hoppas på ett bättre liv. Jag vet att jag måste ändra det själv men hur ska man orka? Jag är jätte missnöjd som jag lever nu men det ser inte ut att ljusna. Jag är inte missnöjd med familjelivet utan snarare hur jag lever mitt liv. Jag har ett jobb jag inte trivs med, jag har inte några vänner jag kan umgås med, jag har inget körkort så jag kan ta mig någonstanns, jag har inga pengar för att fixa ett körkort, jag hatar att känna mig instängs och det är just det jag gör.

Men det var en grej som förgyllde min vecka och det var att min man överraskade mig och komme hem i måndags....dock åker han igen nu på söndag men jag hoppas att det inte alls tar så lång tid innan nästa gång han dyker upp, dock får han järna komma hem tidigare under dagen och inte klockan halv ett på natten så han skrämmer slag på mig...det var tur att Laban var vaken för annars hade jag nog dött.

Något annat då? Jo barnen har börjat på dagis...jag har en massa tid men då är jag i min natur emot dagis och vill hemskt gärna ha dem hemma , jag gör det för barnens skull. De måste få komma ut och lära sig att umgås med andra barn...det jag själv hade svårt för. Jag hoppas bara att de har mycket bättre tur än vad jag har med vänner. Jag tycker inte om hur varken dagis eller skola sköts idag och jag tror inte vi går åt något bättre håll, men jag kan ju tyvärr inte hindra mina barn från sånt som är viktigt...även om jag aldrig har haft några bra minnen så betyder det inte att mina barn kommer få samma sak. Men de flesta tankarna går till mina barn i dagens läge, ska jag fortsätta att jobba fast jag inte trivs för det är dock en inkomst? Men hur länge pallar jag att göra det här utan att gå in i vägen? Har redan gjort det en gång och jag vill inte hamna där igen. Jag kan alltid söka annat jobb men då reskerar jag att hamna någonstanns i detta avlånga land med min man och mina barn, men jag trivs på gården och jag vill inte flytta och jag vet att min man inte vill flytta men jag vill samtidigt inte att mina barn ska gå i den där skolan, jag vill inte att de ska få lida för den mamma de har, jag vill inte må dåligt varje gång barnen åker till skolan, jag vill inte bli satt i ett fack inom vården i hela mitt liv, jag vill jobba med det jag tycker om och jag kn säga till er att det är inte att jobba med människor, jag blir bara mer depprimerad av det...så ett jobb där det inte finns för mycket av människor hade varit bra.

nä nu ska jag sluta klaga och försöka tänka posetivt...men risk finns att jag gör som alltid biter ihop och tar smällarna så att alla andra är nöjda.....önskar att det fanns någon där ute som kunde förstå mitt dilemma och någon vän jag kunde vända mig till utan att någon tyckte att jag var helt dum i huvudet med mina tankar. Någon som bara vill lyssna och komma med sina åsikter utanför familjen för just nu så är jag väldigt ensam om att jag ska leta ett nytt jobb och kanske flytta...men jag vet innerst inne att gör jag inte det så kommer jag hitta min vägg och frågan är kommer jag att komma ut därifrån?

saknaden

idag blev jag ensam, min mor tog barnen med sig till skellefteå för att plocka upp viktor som varit på kollo. Eller om jag ska vara ärlig så hade hon inget val eftersom de redan hade krypin in i bilen och satt sig i sina stolar innan hon hade kommit ut. Jag försökte dock förklara för Casper att det inte var pappa vi skulle hämta utan viktor, eftersom mormor tog pappas bil så tyckte han att det var pappa som skulle hämtas.

Nu har mjukis varit borta en vecka och det går bra men när man blir ensam så kommer tankarna. Det känns som han har varit borta en hel evighet och jag hoppas han snart kommer upp. Jag saknar honom hur mycket som helst. Det som är tyngst är dock Casper, han förstår inte att pappa inte kan komma hem och även om man ska förklara för honom ser man att han inte riktigt vet vad som har hänt. han tycker att pappa ska sova i sängen. det är inte en natt som Casper har fått komma till sängen då han vägrar somna i sin säng för han ska sova på pappas kudde. Det gör så ont i mammahjärtat. men till helgen ska han till farmor så då har han inte tid att tänka på pappa förhoppningsvis. Jag tror dock inte att han skulle sakna mig lika mycket....pappa är favoriten. Men förhoppningsvis så kommer det gå bättre. laban är så liten så han bryr sig inte så hårt....plus att där är mamma favoriten så han har jämt sprungit efter mig och kommer nog att fortsätta med det gissar jag. Bara jag finns där är han nöjd.

Annars så eftersom jag blev barnledig så har jag städat vid skötbordet, diskat och härjat runt så nu sitter jag här och skriver av mig lite.

Som sagt jag hoppas att augusti månad går fort för jag vill att mjukis kommer hem. Det låter som att han ska få komma upp till norrland snart men han kommer fortfarande vara borta. Antingen åker han upp nästa vecka eller veckan där efter....men hit hem kommer han mest troligen inte förrän i september. har jag tur så kommer han hem sista augusti men det ser ut som att han inte kommer hem runt 6 september....men hoppet är det sista som överger en :)

massor och ingenting

ja det har väl hänt massor men man kanske inte tycker att det har hänt så mycket. Jag har anmält barnen till dagis så jag väntar på att få besked snart om de får börja dagis eller om jag fortfarande ska ha dem hemma.

Det går riktigt bra att vara hemma själv med barnen, men det är klart att det är ensamt och man saknar mjukis. jag hoppas han inte blir borta så länge som det är tänkt för jag kommer att bli tokig annars men vi får väl se om han kommer hit upp till norrland kan man alltid hoppas att man hinner se honom någon dag.

Casper håller på att lära sig cykla...det går väl ci så där han ska bara plocka blåbär eller kolla svampar eller buskar...ja allt förutom sitta på cykeln.

laban bara klättrar och slår sig hela tiden, vet inte vad man ska göra...kanske rulla in honom i bomull eller något, han har inte riktigt insett att han inte klarar allt storebror gör.

jag fick veta att en släkting ska vara med i postkodslotteriet...de hade vunnit 900 000 kr...inte fyskam önskar att det vore jag men den här familjen behövde pengarna så jag är glad för deras skull....det finns alltid någonstans man stoppar pengarna och deras hus är under renovering och deras bil hade just gått sönder så jag tror pengarna kom väl till pass :)

Som sagt det har inte hänt så mycket man är mest trött och sliten, springer efter pojkarna hela dagen och på kvällen vill man bara ha tid för sig själv men det är inte lika kul när mjukis inte är här, tven har aldrig varit min favorit och det är dessutom så tråkigt att se på den själv....undra hur jag överlevde innan jag träffade honom? Inte nog med det så är man uppe halva nätterna för Laban håller på att få de sista tänderna...äntligen...jag har väntat på dessa tänder och det ska bli så skönt nu när de är framme...jag kan ta att han är orolig om nätterna bara de kommer fram så att det blir lugnare.

till helgen ska jag jobba igen, jag vet inte hur det ska gå men jag tror det ska gå alldeles bra, min mor har lovat att vara barnvakt och jag fick veta att skolorna började om den 24 här i jörn och det är ju bra för då kanske mamma kan vara barnvakt nästa gång jag jobbar också. Det blir svårare när skolorna sätter igång.

Imorgon kommer mamma och pappas nya fosterbarn på besök, blir intressant och se vad det är för någon tjej hon skulle visst tycka om djur...nä nu ska jag gå och göra någon nytta medan barnen sover.