nu går jag åt mörkare tider

det märks på mitt humör att årstiden inte riktigt går mot min tid. Jag är deprimerad och bara hoppas på ett bättre liv. Jag vet att jag måste ändra det själv men hur ska man orka? Jag är jätte missnöjd som jag lever nu men det ser inte ut att ljusna. Jag är inte missnöjd med familjelivet utan snarare hur jag lever mitt liv. Jag har ett jobb jag inte trivs med, jag har inte några vänner jag kan umgås med, jag har inget körkort så jag kan ta mig någonstanns, jag har inga pengar för att fixa ett körkort, jag hatar att känna mig instängs och det är just det jag gör.

Men det var en grej som förgyllde min vecka och det var att min man överraskade mig och komme hem i måndags....dock åker han igen nu på söndag men jag hoppas att det inte alls tar så lång tid innan nästa gång han dyker upp, dock får han järna komma hem tidigare under dagen och inte klockan halv ett på natten så han skrämmer slag på mig...det var tur att Laban var vaken för annars hade jag nog dött.

Något annat då? Jo barnen har börjat på dagis...jag har en massa tid men då är jag i min natur emot dagis och vill hemskt gärna ha dem hemma , jag gör det för barnens skull. De måste få komma ut och lära sig att umgås med andra barn...det jag själv hade svårt för. Jag hoppas bara att de har mycket bättre tur än vad jag har med vänner. Jag tycker inte om hur varken dagis eller skola sköts idag och jag tror inte vi går åt något bättre håll, men jag kan ju tyvärr inte hindra mina barn från sånt som är viktigt...även om jag aldrig har haft några bra minnen så betyder det inte att mina barn kommer få samma sak. Men de flesta tankarna går till mina barn i dagens läge, ska jag fortsätta att jobba fast jag inte trivs för det är dock en inkomst? Men hur länge pallar jag att göra det här utan att gå in i vägen? Har redan gjort det en gång och jag vill inte hamna där igen. Jag kan alltid söka annat jobb men då reskerar jag att hamna någonstanns i detta avlånga land med min man och mina barn, men jag trivs på gården och jag vill inte flytta och jag vet att min man inte vill flytta men jag vill samtidigt inte att mina barn ska gå i den där skolan, jag vill inte att de ska få lida för den mamma de har, jag vill inte må dåligt varje gång barnen åker till skolan, jag vill inte bli satt i ett fack inom vården i hela mitt liv, jag vill jobba med det jag tycker om och jag kn säga till er att det är inte att jobba med människor, jag blir bara mer depprimerad av det...så ett jobb där det inte finns för mycket av människor hade varit bra.

nä nu ska jag sluta klaga och försöka tänka posetivt...men risk finns att jag gör som alltid biter ihop och tar smällarna så att alla andra är nöjda.....önskar att det fanns någon där ute som kunde förstå mitt dilemma och någon vän jag kunde vända mig till utan att någon tyckte att jag var helt dum i huvudet med mina tankar. Någon som bara vill lyssna och komma med sina åsikter utanför familjen för just nu så är jag väldigt ensam om att jag ska leta ett nytt jobb och kanske flytta...men jag vet innerst inne att gör jag inte det så kommer jag hitta min vägg och frågan är kommer jag att komma ut därifrån?