att så lite kan göra en så glad på nolltid

Vad skulle jag göra utan Internet, att en sån liten grej kan göra mig så glad :) jag som nyss var nere har just lyst upp och hittat en liten torr fläck i det stora träsket. :p

Lite dumt, men vad gör man inte för att alla kompisar är så långt bort, jo man ängnar sitt liv åt barnet, djuren och tven eller i mitt fall datorn. Alla som känner mig vet att jag är ett stort fan av anime och då menar jag ett stort fan. Hade jag inte haft några djur eller familj skulle jag bo framför olika animeserier i min lilla lägenhet och ta med mig till jobbet så att man håller sig vaken under nattens gång. Men i alla fall...de har kommit en fortsättning på en av de bästa gayserierna som finns. Hur glad är inte jag....de serierna brukar inte komma fortsättningar på men nu äntligen har det kommit :) Fast det är inte bara gayserier jag ser i anime, jag ser det som faller mig in. Men mest blir det humor och äventyrs serier. Mina favorit serier är Full Metal Alchemist, D.Gray man, Naruto, Bleach, Gravitation, JunJun Romantica m.m. Andra bra är Fruit basket, Wolf rain..har sett så många och jag vet inte hur de stavas, men i alla fall.....vad skulle jag göra utan ANIME :)

jag orkar inte

Idag har jag en sån där dag att jag bara vill inte. Jag vill inte jobba, jag vill inte gå ut, jag vill inte laga mat m.m.

Jag fattar inte hur man ska orka med hela vintern. Jag bara suckar, när ska man få tid med sånt som man vill göra. Jag vill ut och rida, men när finns tiden till det? Jag behöver städa men när finns tiden till det? Hur kul är det att städa själv när det är över hälften om min sambo har lagt fram. har sagt att jag inte ska städa efter honom för han måste lära sig han med att plocka bort, jag kan medela att det ser ut som en soptipp, jag mår svindåligt över det och jag har sagt det till honom men jag får bara till svar att han ska ta och städa, men ingenting händer. Snart städar jag och då kommer han få veta också att allt hamnar i soporna, för han värkar ju in te sakna grejorna som ligger på golvet. Ibland hoppas jag att våran valp tuggar sönder någonting, men då har vi en snäll valp som inte tuggar, så det kommer aldrig att hända.

Sen var det ju jobbet, jag jobbar för att jag måste, jag hatar tanken på att bara gå till jobbet. Inte för att jag vantrivs på jobbet, det är bara det att jag har så mycket att göra här hemma så jag har igentligen inte tid att jobba, men jag behöver pengarna. Så det här kommer vara en helg som bara försvinner....nä nu har jag hamat i ett klagoträsk, har säkert hänt något roligt, men jag kommer inte på något.

Idag är en sån här dag jag tänker på alla mina djur som gått bort, min morfar, min farfar m.m. men mest mina djur som gick bort förra året. min häst som var tvungen att slaktas, min hund som blev överkörd av tåget, min katt som blev ihälbiten av en hund...ja många tankar och fortfarande en sprängande huvudvärk och ont i ryggen, hur ska man orka.

man sjunker längre och längre ner i träsket och jag tror inte jag tar mig upp snart, jag ramlar och slirar i leran men ser inte en torr fläck att stå på.

Ska vila lite för att orka jobba natt, min mamma är så snäll att hon är barnvakt, men frågan är om jag kan sova,så slut som jag är så skulle jag med säkerhet sova i flera månader om jag fick, men det svåra är att somna och slappna av....jaja sak samma nu har jag då skrivit några rader om vad som försigår i mitt huvud....

Jag vet inte om det är för att det är vinter, men jag tycker mig sjunka längre och längre ner i träsket...undrar om min sambo orkar dra upp mig. Jag har väl haft en sån där dag där man försöker håla humöret uppe men huvudet spränger och ryggen värker och casper gråter för att han är trött och slut.

man försöker hjälpa till, men frågan är hur länge??? jag började röja i en garderob idag, mammas och pappas allt i allao garderob, jag är inte färdig än för där inne fanns det massa skrot. Jag har tagit hand om hästarna, jag har tagit hand om casper och jag har tagit hand om deras fosterbarn hela veckan känns det som,och det känns som att man aldrig få göra nått man själv vill, imorgon ska jag jobba och ska jobbar hela helgen.

Men men sak samma jag kommer väl snart att må bättre...

En helt vanlig dag där det inte händer så mycket

Idag har det varit en lugn dag, helt otroligt casper sov hela natten och ända fram till 9.30....trodde att han hade feber, men när jag tog tempen hade han 37.4. Så det var inte det. Han var nog bara trött.

Min dag började alltså så, sen kom en kompis till mamma och de tränade hundarna och jag mockade inne hoss hästarna. Sen så har jag tagit det lugnt, vi var inne och hälsade på gammel mormor och sen så lagade vi mat..kebab, inte min favorit mat, men okej de andra tycker om det.......ja sen har jag haft casper hela dagen, men han har varit snäll, inte så matglad men han håller på att få en massa tänder så det är inte så konstigt.

Nu ikväll har jag ont i huvudet, tror det har med att vi har löp tikar i hundgårdarna och vi har en hund som är så kär så han piper och ylar eller om man kan kalla det yla, tror att han mer skriker.

Men nu är det lugnt och tyst, har lagt casper, få se hur länge han sover, men förhoppningsvis sover han igenom nattamaten.

Ska nog gå och lägga mig hyfsat tidigt idag, imorgon ska jag till bvc och innan det måste jag bada och se över casper, han har hemskt långa naglar så jag måste klippa dem, trodde pappa i huset hade gjort det, men icket...sen har han varit och geggat i något skitigt här ikväll...tror han har hittat något grus men jag väntar som sagt till imorgon eftersom han alltid får en messmörsmacka till frukost.....det är mer messmör i ansiktet och på bordet dock...men han älskar det :)

Trött och slut och har sjukt ont

ja jag var stolt över min sambo i mitt förra inlägg, men jag har kommit fram till att allt ska käna honom, hemskt att säga om en annan person, men jag är så otroligt less allt just nu.

Jag har en sån god lust att bara ta casper och fara dit vägen bär, alla säger att det vore bra om jag hade körkort, men hade det varit så smart? jag hade stuckit och lämnat dem, jag hade inte svarat på telefonen eller nått. jag är så less att alltid jag ska ställas åt sidan, det är alltid jag som ska ha våran son. Visst är det skoj att ha honom det säger jag ingenting om, men ibland kan det vara jobbigt att aldrig få sova hela nätterna, man får sova två timmar sen upp och trösta honom, somna om, vakna efter 2-4 timmar trösta honom osv. Nu när han dessutom håller på att få tänder hade jag hoppats på lite mera stöd.

Jag är nog ensamstående med en massa människor som bara bor på gården. jag är nog inte släkt med någon tror jag. Eller det kanske ska föreställa min släkt.

jag har casper, jag ska hjälpa till ed det mesta på gården, jag är gravid igen, dock inte långt gången...men jag har sjukt ont i hela kroppen, det känns jobbigt att vakna på morgonen att bara veta att man ska ta sig upp ur sängen. Jag vet att jag har en inflamation i ryggen, men jag kan inte äta några värktabletter eftersom det skadar fostret och med alla grejor jag gör så blir den inflamationen inte bättre. men vem tänker på det?

Vem tänker på att jag har så ont när jag står över spjällsängen så jag nästan håller på att gråta? Vem tänker på att det är jobbigt att jag måste hela tiden bära casper eller några tunga vatten hinkar? Vem tänker på mig???

Det kan jag säga er INGEN. Det är ingen som bryr sig att jag ligger gråtfärdig varje natt, det är ingen som bryr sig om att jag knske har jobbat natt, har ont i kroppen osv...

men jag ska tänka på att min sambo har jobbat hela veckan och är trött på helgen så han behöver sova, jag måste tänka på att han också vill göra något roligt med vänner någon gång så han kan få vara bakis, han ska få sova hela nätter utan att bli väckt, jag ska tänka på att han behöver vila, att han har ont någonstanns. jag tänker på min mamma som har gigantiskt ont i armarna men ingen lyssnar på henne och hjälper henne, inte ens jag hjälper henne för att jag har så ont i ryggen, men jag försöker tänka på det. Jag måste tänka på allt om casper, nu sover han, nu ska han äta, nu är han sur, varför då?

Där är nästa sak, när ska jag få gå och göra något som jag vill göra...nä då har vi inga pengar men när min sambos kompisar ringer och frågar om han ska med ut ja då har vi pengar. Nä jag ska bara tänka på mitt jobb, mitt barn och min sambo, jag ska inte tänka på mig själv.

Hemskt att säga men nu så här tidigt på morgonen hoppades jag på att få sova, men nä jag råkade ju knuffa i min sambo där han hade ont när casper grät så jag kunde inte somna om.....men han som hade så fruktansvärt ont somnade om på två röda sekunder, så här sitter jag med ryggvärk och kan inte sova och sne över min sambo för att han alltid får sovaoch det är jag som måste ändra på mig och tänka på att han har faktiskt ont....så jävla ont kan man inte ha om man somnar om med en gång....

förlåt omvärlden men jag är så fruktansvärt less just nu på alla runt omkring mig så hade jag haft en bil hade jag nog kört så långt som det bara gick och aldrig vända om för vem bryr sig....inte är det någon på gården....jo de skulle fundera på vart casper tagit vägen, men inte mig....

Det var ett tag sedan jag skrev, men jag har funderat och funderat och det känns hemskt.

Jag har pratat med mina vänner och insett att igentligen så är de inte mina vänner utan det är mer bara några man hör av sig till. Mitt liv är djuren och familjen, vad ska jag göra om de försvinner? Alla pratar om en bästis eller någon som står en nära, men när man inser att det är den man lever ihop med och ens eget barn som betyder allt för en, då blir man först lite ledsen, men sen så inser man i själva värket att man kommer att få dela resten av sitt liv med dem man bryr sig mest om. Man blir glad och varm i hela kroppen när man tänker på det. Jag väntar dessutom en liten krabat igen så då blir det en till att älska och få dela livet med.

Visst är det kanske lite hårt att känna att man inte är någons allra bästis eller tycka och tänka att man inte behöver någon vän. men då är jag inte som alla andra. jag är en ensamvarg och det är jag väl inte jätte stolt över, men vem orkar bry sig. jag håller på att klättra på den där stegen som aldrig tar slut.

Hur som helst så har jag vänner, glad över de få jag har, men kanske inte alltid den bästa på att höra av mig. jag är inte den som går ut och söker nya vänner, hur det än är så är jag en ensamvarg.

De som känner mig, vet nog allt om mig, jag är inte den som däljer något och säger vad jag tycker, jag kan säga till hela världen att jag inte har mått så bra, jag har hatat allt och alla och än idag kan jag känna så, jag är den som varit mobbad i hela mitt liv och dränkt mig i böcker, sorgsna dikter och hatat världen, att hoppas att den ska gå upp i rök.

Jag sökte aldrig hjälp, jag bara ransakade mig själv och sa, för fan Lena nu får du ta och ge dig, resten av den mänskliga befolkningen mår svin dåligt och de försöker ändå att överleva, de tar inte ihäl sig själva inifrån, de försöker se det fina. Gissa vad som hände jo när jag väl öppnade mina ögon så träffade jag den underbaraste människan på denna jord, han är min sambo, mitt allt och jag vet inte vad jag ska göra om han försvinner. Han fångar mig när jag är på väg att ramla ner i dypölen, han håller mig fast i alla väder så jag inte försvinner.

Inte nog med det så är jag som sagt inte som alla andra, okej jag är inte smal, snygg, ha bra sångröt eller nått, men något måste jag ju ha eftersom jag ändå har fått en av de finnaste killarna som finns på denna jord. Jag har ingen bra egenskap tror jag i alla fall, inte vad jag vet om, har fortfarande en dålig självkänsla, men jag kämpar på och jag lever.

Jag har världens underbaraste son som jag kan klamra mig fast i när jag inte känner mig behövd, vad skulle hända då om jag inte var där för att skydda honom, mata honom ja allt...det måste ju vara en bra egenskap att ta hand om sin son.

Skit samma nu orkar jag inte skriva mer, jag skulle kunna älta detta i flera hundra mil...jag hoppas bara att mina kompisar och vänner förstår att jag försöker att leva här och nu. jag vill inte planera framtiden eftersom ingen vet hur den ser ut. Jag hoppas att folk förstår att jag är en ensamvarg, men ibland så vill även en ensam själ umgås med någon.

Jag hoppas även att alla som mår dåligt där ute kämpa för världen är kanske inte är som du sur den, men den är inte underbar heller. Men hur det än är så födds alla med en mening och jag tror fortfarande att om alla bara vill och slutar vara ego så tror jag att världen kan bli bättre, men den kommer aldrig att bli underbar, för det har vi redan förstört när vi människor kom och byggde de första husen som sen blev byar, samhällen, städer och ännu större städer. Men vi kan kanske få upp ögonen och förstå att även djur och växter behövs för att en värld ska bli vacker och överleva.

För visst reser du hellre till ett natur skönt land som har gröna träd, blommor och vatten än en stad där det bara finns mörka tegelhus, industiområden, brott, en uppsjö av människor så att du inte kan ta dig fram....visst kan man åka dit också, men innest inne vad skulle du välja att bosätta dig för hälsans skull?