Det var ett tag sedan jag skrev, men jag har funderat och funderat och det känns hemskt.

Jag har pratat med mina vänner och insett att igentligen så är de inte mina vänner utan det är mer bara några man hör av sig till. Mitt liv är djuren och familjen, vad ska jag göra om de försvinner? Alla pratar om en bästis eller någon som står en nära, men när man inser att det är den man lever ihop med och ens eget barn som betyder allt för en, då blir man först lite ledsen, men sen så inser man i själva värket att man kommer att få dela resten av sitt liv med dem man bryr sig mest om. Man blir glad och varm i hela kroppen när man tänker på det. Jag väntar dessutom en liten krabat igen så då blir det en till att älska och få dela livet med.

Visst är det kanske lite hårt att känna att man inte är någons allra bästis eller tycka och tänka att man inte behöver någon vän. men då är jag inte som alla andra. jag är en ensamvarg och det är jag väl inte jätte stolt över, men vem orkar bry sig. jag håller på att klättra på den där stegen som aldrig tar slut.

Hur som helst så har jag vänner, glad över de få jag har, men kanske inte alltid den bästa på att höra av mig. jag är inte den som går ut och söker nya vänner, hur det än är så är jag en ensamvarg.

De som känner mig, vet nog allt om mig, jag är inte den som däljer något och säger vad jag tycker, jag kan säga till hela världen att jag inte har mått så bra, jag har hatat allt och alla och än idag kan jag känna så, jag är den som varit mobbad i hela mitt liv och dränkt mig i böcker, sorgsna dikter och hatat världen, att hoppas att den ska gå upp i rök.

Jag sökte aldrig hjälp, jag bara ransakade mig själv och sa, för fan Lena nu får du ta och ge dig, resten av den mänskliga befolkningen mår svin dåligt och de försöker ändå att överleva, de tar inte ihäl sig själva inifrån, de försöker se det fina. Gissa vad som hände jo när jag väl öppnade mina ögon så träffade jag den underbaraste människan på denna jord, han är min sambo, mitt allt och jag vet inte vad jag ska göra om han försvinner. Han fångar mig när jag är på väg att ramla ner i dypölen, han håller mig fast i alla väder så jag inte försvinner.

Inte nog med det så är jag som sagt inte som alla andra, okej jag är inte smal, snygg, ha bra sångröt eller nått, men något måste jag ju ha eftersom jag ändå har fått en av de finnaste killarna som finns på denna jord. Jag har ingen bra egenskap tror jag i alla fall, inte vad jag vet om, har fortfarande en dålig självkänsla, men jag kämpar på och jag lever.

Jag har världens underbaraste son som jag kan klamra mig fast i när jag inte känner mig behövd, vad skulle hända då om jag inte var där för att skydda honom, mata honom ja allt...det måste ju vara en bra egenskap att ta hand om sin son.

Skit samma nu orkar jag inte skriva mer, jag skulle kunna älta detta i flera hundra mil...jag hoppas bara att mina kompisar och vänner förstår att jag försöker att leva här och nu. jag vill inte planera framtiden eftersom ingen vet hur den ser ut. Jag hoppas att folk förstår att jag är en ensamvarg, men ibland så vill även en ensam själ umgås med någon.

Jag hoppas även att alla som mår dåligt där ute kämpa för världen är kanske inte är som du sur den, men den är inte underbar heller. Men hur det än är så födds alla med en mening och jag tror fortfarande att om alla bara vill och slutar vara ego så tror jag att världen kan bli bättre, men den kommer aldrig att bli underbar, för det har vi redan förstört när vi människor kom och byggde de första husen som sen blev byar, samhällen, städer och ännu större städer. Men vi kan kanske få upp ögonen och förstå att även djur och växter behövs för att en värld ska bli vacker och överleva.

För visst reser du hellre till ett natur skönt land som har gröna träd, blommor och vatten än en stad där det bara finns mörka tegelhus, industiområden, brott, en uppsjö av människor så att du inte kan ta dig fram....visst kan man åka dit också, men innest inne vad skulle du välja att bosätta dig för hälsans skull?