tiden läker alla sår, men smärtan den består

idag åker mjukis tillbaka till östersund för att jobba, få se hur länge han blir borta den här gången. Jag hoppas dock att det bara blir två veckor tills man ser honom igen. Jag tror Casper kommer sakna honom mest eftersom han hafft fullt sjå att hålla koll på pappa de senaste dagarna.

Annars så händer det inte så mycket, sitter på jobbet nu och sen blir det ju som sakt att mjukis åker så då är jag hemma själv med barnen. Först hade jag tänkt följa med på leos med barnen och sedan äta på max då vi ska gratta jossan, men eftersom klockan skulle bli mycket innan man var hemma så valde jag att åka hem och skippa allt sådant så att det ska vara lätt för barnen att somna plus att komma upp dagen efter då det är dagis.

Har fortfarande inte kommit på vad jag ska göra med livet och som sagt kommer jag nog alltid slitas med det. Jag ska bara se till att inte komma till den dära väggen eller i mitt fall brukar jag prata om gega eller svart hål.

Har insett att jag saknar en vis person som jag en gång i tiden hade en väldigt bra kontakt med, vi brukade diskutera mycket, men på de senaste åren har vi knappt pratat med varandra. Jag kanske var dum, men han var inte riktigt snäll heller och vi är fortfarande kompisar bara inte lika mycket. saknar det rätt mycket då vi kunde prata om det mesta och jag såg honom som en bästa vän. Men jag får nog leva med att det är så här och att vi aldrig kommer att bli riktiga kompisar igen. Tror att jag saknar honom mest för alla minnen som kommer, känner en som har börjat gå skola på grans och det var ju där vi blev kompisar :) Mitt första kliv ut från skiten...gick inte så bra då jag kanske inte var den mest socialaste tjejen. Men han fick mig att tro på vänskap som jag aldrig trott på tidigare. Vet inte om det gick så bra för mig dock att skaffa vänner och ser väl fortfarande sånt som ett hinder, litar inte på folk, människan är ett fasanfullt elakt djur och kommer alltid förbli det, men jag får lära mig att leva med det.

I alla fall så saknar jag honom och jag vet inte om han saknar mig men jag kan ju alltid hoppas på det. Jag har kanske fullt upp med familjen och djuren men jag vill försöka ta tid för mina vänner också. Som sagt just nu känner jag mig ensam och jag känner att sakta men säkert håller jag på att bli den dära bittra tjejen som inte litade på någon, den som inte skulle bli äldre än 25 år...ja nag vet jag lever än och kommer nog förbli levande fram till åldern eller nått annat tar mig från denna värld, nu har jag en familj att leva för, ett stå att hålla fast vid, men det betyder inte att jag inte mår dåligt då mörkret kryper in på en och regnet sipprar utanför...ännu värre att snön börjar falla och kylan tränger sig in i min frusna kropp. Jag vill inte känna så som jag gör nu, jag vill vara den där som trivs med livet och vet vad jag vill, jag vill vara den som folk tycker om.....just nu är allt tomt....tror snart att ingen tycker om mig, vet inte vad jag gör för fel men något är det...

...folk som tror på gud påstår att när det går illa för en så straffas man.....undra vad jag gjort för att få ett sånt här liv? Vad har jag gjort för fel i mitt liv? Jag försöker anpassa mig till världen, göra det bästa utav det men för vilken orsak måste jag göra det? Ska det inte igentligen infalla sig rätt naturligt hoss människan att umgås och prata med varandra, människan är ju dock ett flockdjur? Jag känner mig så missanpassad i denna värld....undra om jag är ensam?

Jg vet att jag har folk som älskar mig och tycker om att vara med mig, jag vet att min man säger att han älskar mig för att jag inte är som alla andra, men jag vill vara som alla andra, men kan inte...vet inte om det är sån bra egenskap...här kämpar jag på att försöka bli som alla andra och då kommer han in och säger att han älskar mig för den jag är...men vem är jag igentligen? Är jag den här som alltid ska känna mig utanför, den som alltid ska vara så dum, tro att man kan grejer men man kan ingenting....det är helt otroligt att man kan stiga upp på morgonen och ta på sig kläder och fortsätta leva som att ingenting har hänt, livet går vidare, man är en i mängden, fast man känner sig så utanför så är man en i mängden.

nä nu ska jag sluta skriva sånt trams...fortsätta att försöka hålla sig vaken och försöka hitta lite posetiva tankar....jag får tänka på barnen och att det förhoppningsvis bara är två veckor som mjukis är borta. Jag får tänka på att jag inte är ensam med mina problem, det finns sånna som har det värre och att mina bekymmer är små....