vänner

Jag har haft en tanke nu i flera veckors tid. jag har funderat på vad en vän är...alla säger att en vän alltid finns där för en, de ställer alltid upp, det är dem du ringer när du vill umgås, hitta på något. man går på bio ihop, man käkar och har trevligt, man gör en massa saker.

En vän för mig är inte den synen, först kommer familjen, sen kommer djuren sen kommer vännerna...varför djuren kommer förre är för att vänner bara sviker och sviker gång på gång...djuren finns där i vått och torrt, de pratar dock inte, men gör en sällskap när man känner sig nere. Ett djur går att lita på till 100%, det går inte vänner...vänner sviker, pratar skit bakom ryggen, man finns bara där när ingen annan duger.

Jag har aldrig haft en bästa kompis, de jag trodde var mina bästa kompisar svek mig gång på gång på gång och det slutade med att jag inte ville vara med någon....reste muren runt mig, tack vare skara och tack vare min syster så lyckades mim mur ruckas lite och några få människor lyckades ta sig in mellan springan, det är de jag kallar vänner, de som kanske inte hör av sig så ofta men jag vet att ni finns där. Framför allt träffade jag min sambo, som jag aldrig trodde jag skulle träffa...en pojkvän var långt bort mina drömmar, helt ärligt så fanns inte den drömmen där...inte att ha en familj att ha barn var inget snack om saken...jag skulle vara död innan jag var 25...men tack vare dom så lever jag och jag är glad att de kom in i mitt liv.

Visst känner jag mig utanför när folk börjar prata om deras vänner och hur länge det varit kompisar, hur de håller koll på vem som är ihop med vem...typiskt det där alla känner alla, man känner sig bort kommen på fester, man känner sig bort kommen bland folk...jag har bara haft mina djur att förlita mig på och det är nog tack vare dem jag inte tog livet av mig...plus en väldigt stark vilja hos mig...eller så var det nog djuren och familjen...ville inte såra familj, ville inte lämna mina djur för vem skulle ha tagit hand om dem?...ldrig någon tanke om att någon vän skulle sakna mig....jag lever än och har inga tankar på att lämna världen på väldigt länge...nu har jag något att leva för...en sambo som väntade och förstod mig, två underbara pojkar som gör livet ljust för en varje dag, spelar ingen roll vilket humör de är på, en familj som jag älskar över allt annat...mamma och pappa och mina kära syskon som ställt upp för mig och hjälpt mig när jag haft det jobbigt, djuren som alltid kommer finnas i mitt liv (fast de gått bort)...speciellt tre djur som inte lever längre har förändrat mitt liv totalt...sen måste jag även säga att min sambos familj och vänner har gjort mycket av att bara acceptera vem jag är....plus de få vänner jag har (även om vi aldrig nästan pratas vid) så vet jag att ni är inte mer än ett telefonsamtal bort..

...men hur det än är så tror jag att en riktig vän kommer jag aldrig att få, en som man alltid hör av sig till...en man kan prata om allt med...min mur kommer aldrig att rasa helt...

så ni få som är mina vänner ska vara glada att ni kom innan för muren så att ni blev kallade mina vänner....jag tror dock inte ni ser mig som en speciel vän...men hur det än är så är mina vänner få men väldigt högt uppsatta för mig...